Ett olivträd och ett fikonträd växte bredvid varandra.
– Jag tycker synd om dig, sa olivträdet högdraget. På vintern tappar du dina blad och står sedan där så ynklig hela vintern. Men alla kan ju inte vara lika vackra som jag. Året om bär jag mina vackra blad. Fikonträdet tittade ner i marken och svarade inte. Nästa dag drog det ihop sig till regn. Temperaturen föll och det började snöa. Snön vräkte sedan ner hela nästa dag och hela nästa natt. Den la sig i stora högar över hela landskapet och samlades på olivträdets blad. Grenarna blev tyngre och tyngre och knäcktes en efter en. För fikonträdet gick det betydligt bättre. Det hade inga blad som fångade in snön som bara föll rakt ner mellan de nakna grenarna. Fikonträdet stod där lugnt och stabilt och utan att säga något. När det blev vår grönskade fikonträdet som föregående år. Hans nya blad sprack ut och han stod där i hela sin gröna, blomstrande vårskrud. Olivträdet låg sönderbrutet i ett virrvarr av kvistar och torra bruna löv.
Fabel av Aisopos ur 99 berättelser av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron Ragnar