Det är inte hur man har det utan hur man tar det

Det var en gång en kvinna som vaknade på morgonen, såg i spegeln, och märkte att hon  bara hade tre hårstrån på huvudet. “Tja”, sa hon, “Jag tror jag ska fläta mitt hår idag.” Så hon gjorde och hon hade en underbar dag.

Nästa dag vaknade hon, såg sig i spegeln, och såg att hon bara hade två hårstrån på huvudet, “Hmm,” sade hon, “jag tror att jag ska dela mitt hår i mittbena i dag.” Så gjorde hon gjorde och hade en härlig dag.

Nästa dag vaknade hon, såg sig i spegeln, och märkte att hon hade bara ett hårstrå på huvudet. “Jo,” sade hon, “idag ska jag ha hästsvans.” Så gjorde hon och hade en riktigt rolig dag.

Nästa dag vaknade hon, såg sig i spegeln, och märkte att det fanns inte en enda hårstrå på huvudet. “Ja,” utropade hon, “jag behöver inte fixa mitt hår idag!”

Du ser, attityd förändrar allt!

Krukan

Det var en gång en gammal bondkvinna som bodde i en bergsby i landet bortom bergen. Hon ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på varsin sida om ett ok. Oket la hon sedan på sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna. Vägen till brunnen var lång, och när hon fyllt sina krukor med det klara källvattnet var dom mycket tunga att bära. Den ena av krukorna var vackert glaserad och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinnan kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten. Inte en droppe hade gått förlorad. Den andra krukan däremot var grå och oansenlig, och i dess ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag i två års tid. År som för den vackra felfria krukan var fyllda av stolthet och tillfredsställelse över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dessa år fyllda av känslor av otillräcklighet och av att inte duga, av att inte klara av sin livsuppgift. Och varje dag blev till slut en plåga. En dag stod den spruckna krukan inte ut längre. När kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt till henne:
Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingenting till. Förvisso, har du aldrig med ett ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som din andra kruka kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker…
Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan:
Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det som du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa våra olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen.”

 

Krukan

Krukan

Historien kommer ur boken “Ljusets dotter” av Elisabet Nemert

Vi är olika

Ett olivträd och ett fikonträd växte bredvid varandra.
- Jag tycker synd om dig, sa olivträdet högdraget. På vintern tappar du dina blad och står sedan där så ynklig hela vintern. Men alla kan ju inte vara lika vackra som jag. Året om bär jag mina vackra blad. Fikonträdet tittade ner i marken och svarade inte. Nästa dag drog det ihop sig till regn. Temperaturen föll och det började snöa. Snön vräkte sedan ner hela nästa dag och hela nästa natt. Den la sig i stora högar över hela landskapet och samlades på olivträdets blad. Grenarna blev tyngre och tyngre och knäcktes en efter en. För fikonträdet gick det betydligt bättre. Det hade inga blad som fångade in snön som bara föll rakt ner mellan de nakna grenarna. Fikonträdet stod där lugnt och stabilt och utan att säga något. När det blev vår grönskade fikonträdet som föregående år. Hans nya blad sprack ut och han stod där i hela sin gröna, blomstrande vårskrud. Olivträdet låg sönderbrutet i ett virrvarr av kvistar och torra bruna löv.

Fabel av Aisopos ur 99 berättelser av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron Ragnar

Vi är olika-sluta jämföra dig med andra.

Vi är olika

Vad är viktigt i ditt liv?

Vad är viktigt i ditt liv? Här är en filosofilektion.
En professor i filosofi stod framför en grupp studenter för att påbörja dagens lektion. På bordet bredvid honom fanns en stor tom glasburk och en del andra burkar och koppar med innehåll som studenterna inte kunde se. Professorn inledde lektionen under tystnad genom att fylla glasburken upp till kanten med golfbollar.
– Är burken full nu? frågade
han studenterna.
– Jaaaa, svarade alla enhälligt.
Professorn tog då upp en burk full med småsten och hällde innehållet i glasburken med golfbollarna. Genom att skaka glasburken lite lätt får han småstenarna att rinna ner i håligheterna mellan golfbollarna.
– Vad säger ni nu då? undrade professorn. Är burken full?
– Jaaa, svarade studenterna lika övertygade som förra gången.
Professorn tog nu fram en skål med sand som han börjar strila ner i den stora glasburken. Den rinner långsamt ner och fyller upp resten av allt tomrum mellan golfbollar och grus.
– Är det fullt nu då? undrade professorn återigen.
– Jaaaa, svarade studenterna som inte kunde tro att något mer alls skulle rymmas i burken.
Professorn tog då fram två koppar med kaffe som han sakta lät rinna ner i glasburken. De lilla tomrum som fanns kvar mellan sandkornen fylldes effektivt av kaffet. Studenterna skrattade och professorn log nöjt. Sedan tittade han allvarligt på sina studenter.
– Nu vill jag att ni tänker er att den här glasburken representerar ert liv, sade han. Golfbollarna representerar då de viktigaste sakerna – er familj, hälsa, vänner och annat som ligger er varmt om hjärtat. Om allt annat gick er förlorat och bara dessa saker återstod skulle de ändå uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något i era liv – som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – dvs småsakerna i livet. Om ni häller sanden i burken först, fortsatte professorn, kommer inte golfbollarna att få plats. Det är precis så det är i livet. Om du lägger all din tid och energi på småsaker, kommer det inte finnas plats och tid för det som är verkligt viktigt för dig. Lämna plats åt det viktiga först. Umgås med och ta hand om familjen och vännerna. Lev ett hälsosamt liv. Ägna tid åt sådant som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och göra annat som är mindre viktigt. Prioritera ”golfbollarna” och ”småstenarna”. Sanden finns bara där och tar tid och plats utan att egentligen betyda något för dig.
En av studenterna räckte upp handen och frågade:
– Men kaffet då? Vad betyder det?
Professorn log och svarade:
– Kaffet finns med för att visa att hur fullt livet än känns, finns det alltid plats för en fika med en vän.

Vad är viktigt i livet? Dina guldkorn?